Att komma ut!

Tänk alla ni som vågade! Samhället är så hårt knutet till normer och sociala föreställningar om vad som får lov att finnas. Normalt, normalt, normalt! Tänk vad viktigt det var och är att vara normal! Till och med som litet barn lär man sig vem man får lov att vara. Tänk att ni vågade! Komma ut.

Jag minns ett samtal mellan en kompis och hennes kompis och mig själv, i tio-, elvaårsåldern. Vad är äckligast? Att vara lesbisk eller att vara bög? Bög helt klart, sa jag och min kompis. Två killar tillsammans, äckligt! Kompis nummer två tyckte att det var helt självklart att två tjejer tillsammans var det absolut äckligaste, vilket vi båda andra inte alls kunde förstå. Jag minns att det samtidigt dök upp för min inre syn en bild av mig själv, hand i hand med en tjej, glada och vackra, sol i håret. Haha, nej men gud så tokigt! Nej, två tjejer tillsammans, det var ju äckligt! Okej, två tjejer är värst, höll jag med. 

Jag undrar vad som hade kunnat bli av mig om jag inte varje gång sådana lyckliga tankar dök upp sköt undan dem och skrattade åt dem. (Och undrar vad det skulle kunna bli av alla million moms i USA om de bara tillät sig sluta motarbeta mänskliga rättigheter i moralens namn.) Sådan hemsk självmobbning! Att jag inte ens tillät mig själv att tänka tanken. Den kanske inte hade behövt leda någonstans över huvud taget, jag kanske hade fortsatt att vara ett heterosexuellt barn och en heterosexuell tonåring, men jag kunde väl i alla fall få ha behållit den? Tanken. Jag vågade inte; inte ens bara alldeles för mig själv.

Nu är det HBTQ-vecka i Göteborg.  Underbara flaggor överallt i hela staden. På bussar, spårvagnar, kyrkor, torg, längs gatorna. Jag är nu näst intill blind för allt utom kärleken. Tänk att vi får lov att synas! Hallelujah! Det är ett sätt att normalisera; att hissa pride-flaggorna över hela stan. Om nu att normalisera är målet. Normal, normal, normal. Bah! Men i alla fall, är det inte ganska fantastiskt i sin självklarhet? När rasismen tar ett allt hårdare (stryp)grepp på Europa och världen är det så härligt och inte nog skattat att, inte bara acceptansen utan även, kärleken till alla människor hyllas. I Ryssland och Ukraina och Azerbajdzjan och många, många fler länder drar homohatet fram, tillsammans med hatet mot judar, muslimer, romer, handikappade, oliktänkande. Det är otäckt och var är den vanliga människans högljudda protester mot de här hoten? Jag förbluffas över youtube-kommentarer och debattinlägg och motstånd och motstånd mot människor som bara vill leva sina liv och som vill att alla andra ska få göra det också. Tack, f.d.(?) bögknackarstaden Göteborg, för att du skriker kärlek! Skrik ännu högre! 

Jag är så glad över att jag fann henne och tog henne i handen, mitt lilla barn som jag vänt ryggen åt och skämtat bort under uppväxten. Och att jag fann henne, Emily, som visade mig livet! Tänk att jag vågade och att det inte ens kändes som att jag vågade, för att det inte var något som behövde vågas längre. Det bara var så och det var nästan bara enkelt och roligt! Och det bara är så. Alla ni som vågade från början, fortsätt simma, färggranna stim! Och hjälp dem som ännu inte har kunnat! Komma ut.

Knarket , flator, "I got fired 'cause I went on tour" och Farväl till Austin!

(Farväl till Austin: Parafras på Hemingways s k storverk Farväl till vapnen. Fattar du? Kul, en behager skämte!)

Kära allihopa!

Jag är tillbaka på svensk mark och den känns ganska kall och hård. Som tur är har Emily och jag fått uppbyggliga kommentarer av vänner och andra bekanta, vilket hjälper! Fortsätt vara snäll, tack!


Det är nu tentatider för mig, vilket innebär bloggtider! Jag har blandade saker att förmedla, så häng med nu (det kommer inte gå undan)!

Kommentarer

Jag har inte varit öppet gay speciellt länge men ändå har jag hört den, hört den och hört den!
- Nej, jag vill inte ligga med dig!
- För att du inte är min stil? Öh... nä, polare är inte min stil, nej.
- Om jag tycker att du är snygg? Öh... jovisst.
- Jasså, du känner någon som har bytt kön? Okej, vad kul för dig, antar jag.

Att jag nu är tillsammans med en kvinna betyder inte att jag har varit kär eller attraherad av alla mina kvinnliga vänner genom åren, faktiskt ingen. Är du en sån som blir alarmerad av ett sådant eventuellt scenario, frukta icke! Ty att vara gay är på intet sätt samma sak som att vara översexuell. Punkt.

Plus Bianca Kronlöf, jag kunde inte sagt det bättre själv. Verkligen!

Härskartekniker

Jag blev utsatt för åtminstone två häromveckan i Austin när Emily och jag drack öl med hennes dude-polare (som är bra människor egentligen, men...): förlöjligande och osynliggörande. Det började med att de ondgjorde sig över ett par brudar som de kände från gymnasiet som enligt dem hade legat sig fram och upp igenom sin karriär. Jag undrade hur de visste det och "de kände någon som visste det" blev svaret. Jag påpekade att det är ett klassiskt sätt att prata om kvinnor på, att de måste ha legat med någon för att komma dit de har kommit, eftersom de ju enligt utsago är snygga men utan talang. En snygg kvinna blir ofta straffad för just det, att hon är snygg. Oavsett om deras trötta uttalanden berodde på avundsjuka eller något annat (nedärvda samhällsnormer?) så fick jag, som kvinna, inte säga emot utan att bli förlöjligad eller ignorerad. Bland annat skrattade de åt allt jag sa, som om jag hade sagt det som ett skämt, de skojade med Emily om att hon måste ta hand om sin fulla flickvän (två öl, inte full) och de drog egna skämt som överhuvudtaget inte hörde till ämnet om porrstjärnor och annat ovidkommande.

 Jag påpekade också (inte alls populärt) att de faktiskt tillhör en mycket privilegierad grupp: som vita medelklassmän i västvärlden, varför de kanske hade svårt att se på samhället på ett sätt som inte gynnar deras egen grupp, då det skulle kunna innebära att de blir av med någon av sina privilegier och måste dela med sig av kakan. Jag menar att kvinnor, människor med annan hudfärg, sexuell läggning, handikapp osv faktiskt lättare blir diskriminerade eller på andra sätt behandlade illa än vad de (the dudes) blir. De enda som förstod vad jag pratade om var Emily som är kvinna och ser utländsk ut, samt Julio, som är mexikansk från början och som sa sig ha mött fördomar och diskriminering på grund av sitt ursprung, varför han kunde förstå att samma sak kan drabba kvinnor, som inte heller tillhör någon privilegierad grupp i jämförelse med män.

Härskartekniker finns överallt och nyttjas av alla, kvinnor, män, gamla, unga och så vidare och består av fem olika tillvägagångssätt, som man utnyttjar för att... härska, helt enkelt. I stort och smått. Det är förkastligt och måste ständigt belysas för att man ska kunna märka att "där dök det visst upp en igen". Det är ett fegt sätt att hävda sig på, men är tyvärr lika vanligt nu som då de först identifierades. Jag använder mig också av dem, säkert, varför det gärna får påpekas när så nödvändigt är!

New York

Alltså, är det inte skönt med de här små rubrikerna? Man får så bra översikt, va! Taaack!
Vi har besökt New York, har jag sagt det? De knarkar så mycket där. Det luktar knark och det ser ut som knark. Ganska smutsigt och euforiskt! Man blir less, tycker jag, knarket gör människor besluts-svaga och sega! Vi träffade en snubbe i Austin, som kommer från Austin men bor i Brooklyn. Han är tvillingbror till Emilys kompis Brians bandmedlem, som vi träffat tidigare. Eftersom de är identiska så trodde vi att det var Brians kompis bandmedlem när vi sa hej före en spelning under SXSW. Inte populärt tydligen. För att ha något trevligt att prata om frågade jag om han hade något bra tips på ställen i New York, eftersom vi skulle dit snart. Han såg ut som ett frågetecken (hallå, inte fet fråga!) och sa att det finns massa ställen i New York, vad ville jag veta? Öh... ditt favoritställe? Han hade massa favoritställen, tydligen omöjligt att kallprata och ge mig ett namn på random bar. Okej, det funkade inte, försökte med något annat (under hela konversationen var han dessutom alldeles för cool for school och rufsade sig hela tiden i sina halvlånga lockar och strålade sig i sin egen rockstjärne- och modell-faceglans eftersom hans band minsann haft en hit spelad på radion). Kunde han leva på musiken, undrade jag. Vad gör han vid sidan om? Inget just nu, fick sparken från sitt jobb på världens ballaste musikbutik, för att han skulle på turné - det är så JOBBIGT! I övrigt kunde han och hans bandpolare (Friends heter de) inte prata om annat än gräs. Kult.

Angående NY: När vi var där var vi ute och tog en drink med två alldeles förtjusande damer. Båda i alldeles för dyra och för strama kavajer, gapiga och snobbiga, ständigt med en hand rufsandes i håret, platta till det, rufsa lite, platta till igen, rufsa.
 Damerna var en av Emilys gamla bortglömda polare, Kate (alla heter Kate) från Austin och den andra var hennes väninna, Emy(?) som jobbar inom REKLAM, oh my god! Google, Diesel, ahmenduvet... Emy tyckte att det var underbart att vi hade en kungafamilj och att prinsessan hade gift sig med sin PT. Tyckte inte jag att det var underbart?
- Eh, nä... jag är väl inte direkt för monarki, nej.
- Men herregud, varför inte? Det är ju så mycket historia, de är viktiga representanter!
- Jovisst, historia, men nu är nu. Moderna tider du vet, hehe. De kostar dessutom ganska mycket skattepengar. Tystnad. Hon tänker "socialist!" Ögnar min kaftan upp och ner för trettonde gången, tänker: "Hippie också..."

Jag försöker make nice, frågar om Emy(?) kommer från New York. Nej, det gör hon inte, hon har bott här länge dock, föräldrarna har en stor ranch (jasså, extrainfo, tack!) och nu jobbar hon med reklam. Singel, herregud, ja! Hon undrar vad jag tycker om New York.
- Jo, jag gillar det, absolut, om än en smula överhypat. Mm.. men det är ju gött att det är så öppet och så. (Emy ögnar min kaftan igen, kort tystnad, rufsar, plattar lite.) Austin är i och för sig också väldigt öppet, fortsätter jag, mycket mer än vad jag trodde innan jag kom dit. Emily och jag har till exempel inga större problem med att vara gay i Austin, förutom att vi inte skulle få gifta oss där om vi hade lust eller skaffa barn tillsammans och... (fel publik, Tove, VARNING!)
- Jag förstår mig inte på bisexuella, säger hon (till två bisexuella brudar!). Hallå, pick a side! Alltså, jag har inget emot gay people, jag känner massa bögar. Jag fattar inte varför man måste se sig som ett offer, det är inte värre att vara lesbisk än att vara straight.

- (Suck, nej, värre? Offer, den gamla koftan alltså? Såhär:) Är man gay så riskerar man att bli utsatt för fördomar, eftersom man inte tillhör den heterosexuella normen. Även i New York, might I add. Bara som en sån sak att folk måste stirra när Emily och jag håller varandra i handen. Det kan vara ganska påfrestande, man kan inte helt slappna av. Så även om vi inte är några offer, per say, så är det inte lika lätt att vara gay som att vara hetero.

En lesbisk kvinna i kaftan

- (Hon kollar på sin klocka) Jag tror inte att det är någon som stirrar för att ni håller varandra i handen. Jag kollar alltid på folk, de kan ha konstiga kläder eller vad som helst (jag rättar till min kaftan, hon rufsar sig i håret, sätter upp det i en tofs, släpper ut det igen). Det är verkligen inget problem att vara gay i New York.
- Hmm. Och det vet du för att du är... straight?

Deras prat fortsatte med race, race, race, black, white people, invandrare, jag har inga fördomar, jag känner dem mycket väl - underbara människor, race, black, race, race, men jag förstår bara inte, race, black people, poor people, min pappas ranch...

Hemkomsten

En kristallkrona i Matagorda

Nu är det slut på leken - vi anlände till Göteborg i fredags. Hela sista veckan i Austin löpte förbi som i ett töcken. Vi försökte passa på att njuta samtidigt som vi hatade att behöva åka hem, varje dag en dag närmare. För vad väntade oss i Göteborg? Kyla, regn, tentor, jobbsök, dyr öl, dyr mat, måsten och vardagen. Så illa är det givetvis inte. Det är ljust här sent om kvällen och vänner finns här, familj finns här, vettig nyhetsrapportering och filmjölk finns här. Ändå, jag kommer att sakna Austin, just nu varje minut, längre fram säkert då och då. När vi åkte var det perfekt väder, typ 28 grader varmt, soligt, en stillsam bris. Vår pool var öppen och min fot hade läkt så pass mycket att vi kunde åka till olika vattenfall och floder och bada där. Sista helgen, för en vecka sen ungefär, var vi vid havet i en liten by som heter Matagorda. Vi följde med Kate (den bra Kate) och hennes dotter Georgia Rose till Kates föräldrars hus som var meget mäktigt! Det äldsta huset i Texas, tydligen, med en massa gamla antikviteter kvar, som kristallkronor i varje rum inklusive powder-rummet. Smolket i bägaren var dock att jag blev halvt uppäten av monstermygg som lever gott i träsklandskapet kring Matagorda, myggbetten blev stora som en handbolls diameter. Det fanns pelikaner och alligatorer också, men vi såg bara pelikaner. Det bästa var när vi var ute och gjorde... stan, bar hopping! Första baren: fem personer plus ett liveband (vi drack ett halvt glas och gav upp); andra baren: sex personer plus karaoke (vi sjöng två låtar, Dolly Parton och Janis Joplin) där Kate presenterade henne själv och mig som Kiki och Tiki from Sweden; tredje baren: många människor plus dart och en jukebox. Emily tvingade sig in i en dartmatch, hon vann inte, men jag fick in en bulls eye och hela baren jublade. Det var mitt finaste ögonblick i livet!

Nu tänker jag inte fortsätta mer. För idag. Kanske kommer jag åter, med temat "Tove kollar".


puss, peace!

Bryr du dig? och vad som har hänt.

Ät inte för mycket kött, det är inte bra för dig!

Everybody!



Jag nyser av minttuggummin och mörk choklad.

Det här med att engagera sig. Jag uppskattar det i allt, förutom när det blir för hetsigt, det vill säga aggressivt. När jag pratar med någon så vill jag att hen ska titta på mig och lyssna, kanske ställa frågor in emellan, men inte för många för då känner jag mig avbruten. Till detta hör också att jag kräver fasta handslag vid nyintroducering samt att personen i fråga tittar på mig när jag säger mitt namn och när hen säger sitt. Det är bidrar till ett engagerat första möte. Detsamma gäller när jag berättar något eller lägger fram mitt inlägg i diskussionen/dialogen/debatten. Titta på mig, lilla människa, och svara inte på rutin (typ "ah, men kul....")! Säg nåt på riktigt!

Jag bryr mig mycket om många olika saker. Det är på riktigt svårt för mig att inte säga vad jag tycker, om till exempel ett förslag, på en gång. Det liksom kryper i mig (faktiskt rent fysiskt), om jag inte får säga emot, hålla med, komma med en synpunkt eller höra mig själv prata lite, för just det jag har att säga kan inte vänta och det är så jävla (förlåt, pappa!) viktigt faktiskt! Detta gör att jag själv är en sådan som avbryter, för mycket. Och kan låta ganska neggig. Om det, neggigheten: Jag vill påstå att det som då och då kan komma fram som neggighet egentligen är frågor som jag kommer med för att få klarhet i situationen alternativt ställa sakers varanden utom allt tvivel.

Vad gäller avbrytandet har jag kunnat se ett mönster. Känner jag mig uppskattad avbryter jag mindre, det vill säga känner jag att folk irriterar sig på mig/inte låter mig komma fram så blir jag nog mer ansträngande. På det hela taget kan det te sig en smula barnsligt och självabsorberat. Jag hoppas att du ändå har visst överseende med detta, lilla människa, och accepterar mig i världen ändå. Ibland kanske jag säger nåt som faktiskt kan vara av intresse för just dig. Nåväl, nog om det där.

Nu kommer listorna (åh, listorna!)

Jag bryr mig om (exempel utan inbördes ordning):
- språkbruk
- kvinnors rättigheter (Nä, jag är inte "humanist" - gud vad mesigt, jag är feminist!)
- politik
- mat
- fina saker
- min vikt (Jo, men jag har lugnat mig lite nu på den fronten. Kakor är ju så goda!)
- att göra rätt
- att vara snäll
- klassfrågor
- tonfall och ögonkontakt
- kakor
- källkritik
- att alla får vara med
- barn
- vapen och pacifism

Jag är en ganska jobbig jävel (återigen, förlåt pappa!) som vill att alla ska bry sig och engagera sig lika mycket som jag, helst om samma saker också men gärna ännu fler. Om du bryr dig om miljön så förväntar jag mig att du även bryr dig om gay-personers rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män och vad som egentligen hände vid massakern i Srebrenica. Du måste inte veta allt om det. Nejdå, det här handlar inte om någon slags kunskapselitism. Du ska bara vara intresserad och inte ge upp! Världen kan bli bättre och det spelar faktiskt roll vad du gör och säger! Det är lätt att bli cynisk eller bitter i en värld där den vita mannen och hans pengar regerar. För det är så jag ser det. Religion regerar också, skapad av män för att underkuva andra män, men i första hand kvinnor (vad kan en liten ensam människa göra?). Du behöver inte känna dig överväldigad (även om det är lätt att göra!), det hjälper ingen. Ta det lite lugnt, men sluta inte bry dig! Och när du klickat på "dela", efter att ha sett en tårdrypande video på youtube, så sluta inte där. Om du verkligen bryr dig om en stackars bög så gå med i RFSL, skäll på din polare som använder ordet "gay" när hen vill prata ner något, var med och protestera när någon faktiskt orkar starta en namninsamling mot ett fruktansvärt lagförslag. Det är inte så förbaskat jobbigt! Nej, man behöver inte bry sig om allt, men passa på när du får chansen serverad! Man behöver inte tänka "jag är en liten människa, vad spelar det för roll?" Du är inte bara en, du är många, för det är många som tycker och bryr sig som du!

Igår och idag har jag funderat mycket på vad det är som gör att människor bryr sig om vissa saker, men inte om andra. Varför har vissa frågor sådan stor genomslagskraft och andra inte? Handlar det bara om pengar och vinstintressen? Handlar det bara om att döva sitt samvete och "stackars barnen i Afrika"? Handlar det bara om geografisk och/eller kulturell närhet? Hur ser vi på katastrofer som svältkatastrofen vid Afrikas horn, det är för långt bort och det är Afrika? Hur hjälper man egentligen bäst? Fungerar biståndet i ett område där krig och korruption råder? Tsunamin i bland annat Thaliland - vi bryr oss för att det drabbade oss och vårt semesterparadis? Haiti, som inte fick lika stort "genomslag", är det för långt bort? Lagförslaget i Ryssland, som faktiskt verkar ha gått igenom. Har du hört om det? Att det har blivit olagligt i de aktuella städerna att på något sätt ha samröre med "gay". Ordet, innebörden etc.


Det här är vad jag skulle vilja att du brydde dig om:

•  Kvinnors situation i Jemen. Den arabiska våren förde med sig mycket bra, men det är inte över än!
• KONY 2012, men också kritiken mot projektet, Invisible Children och hur du kan göra det ännu bättre. Det du helst ska bry dig om är inte kampanjen i sig, utan den komplicerade situationen i många afrikanska länder. 
• Till exempel den analkande svältkatastrofen i Västafrika, sviterna efter kriget i Kongo-Kinshasa, det aktuella läget i Syrien, kvinnorna som tog emot Nobels Fredspris 2011: två kvinnor från Liberia, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee samt en kvinna från Jemen, Tawakkol Karman. 
• Homofobi, gay-personers rättigheter i hela världen och Pride.
• Att Sverige hjälper Saudiarabien med deras vapenfabriker/vapenteknologi.
• Occupy Wall Street-rörelsen och dess tentakler. Många frågar sig (gör sig löjliga över) vad de egentligen kämpar för. "De har ju ingen enad agenda!" hörde man ofta när det begav sig. Agendan är så enkel och enad som att människor inte längre vill att pengar ska styra hela världen, att en person inte ska få skörda vad tusen har sått, att alla ska ha rätt till det offentliga utrymmet samt att man tillsammans söker finna alternativ och lösningar till världsomfattande kriser, av exempelvis ickedemokratisk karaktär.

 Ja, det var de sakerna jag hade på min agenda idag. Följ länkarna om du känner att du vill bry dig lite!

Nu ska jag bara berätta lite om vad som hänt här i Texas i det senaste

Den här idioten som är en av dem som försöker bli USA:s nästa president, Rick Santorum, fortsätter att göra bort sig. Han har helt förskräckliga åsikter om gaypersoner och deras förmodade "översexualitet". Kolla in länken där han "ställs till svar" av mesiga Fox News.

South by Southwest (SXSW) har börjat. Fina Emma var så god och skickade en länk om Austin och lite om South by. Du kan läsa den här. Vi ska börja kolla spelningar samt dricka öl på allvar imorgon. Idag tror jag att vi kommer att vila upp oss med lite biljard. Emily sitter och pluggar South by-scheman, med papper och penna, jorå, för hon är lite rädd att vi ska förspilla tiden.

Jag hoppas kunna märka min kropp denna vecka, eller åtminstone boka en tid. Det betyder att jag ska tatuera mig.

Jag har fyllt år. Det var jädrigt kallt den kvällen vi firade, så det var synd, men ölen var god och tårtorna likaså. Nu har jag dessutom godis för en livstid tack vare piñatan jag fick. Kändes bra! Sedan kunde jag göra ett konstverk av min piñata som jag nu har hängt upp över vår vackra soffa, i vårt slott.

Lauren, Tiffanie och Emily#2 i vår borg, samt min piñatakonst

Vi har köpt biljetter till New York. Planet avgår den 21:a oktober. Vi ska bo i Brooklyn hos Lisa, kanske även hos Ems kompis på Manhattan, men det är mindre troligt. Stannar en vecka och ser
 fram emot yoga-sektens party.

I helgen skulle vi ha crashat ett wedding, gått på ett mansion party och sett en spelning. Men av det blev intet. Istället kom Laureen hem till oss, när Em jobbade på bröllopet som vi skulle ha friåkt på, vi hängde och några tillkom, så det blev en trivsam ölkväll i vår borg. När Em kom hem hade hon med sig gratis bröllopsmat samt roliga historier om sjukt rika människor och deras bröllopsbeteenden.

Vi har också spelat biljard med Ginny (Ems kompis från high school) och Chad, regnat bort (nästan) i otroliga regn- och åskstormar som tydligen bara varit piece of cake, varit på Alamo och sett en biofilm om Dr Seuss samt ätit ganska tråkig wrap och en mycket tråkig New York cheescake, målat en gubbe på Emilys mage (se nedan), hängt hemma hos Lauren och Emmas kompisar Sarah och Joey (fast Emma saknade vi, för hon åkte skidor) och deras tjocka katter. Vi har också försökt gå till två gaybarer som var stängda så vi istället fick gå till underbara East Side Show Room som stängde så tidigt som klockan 2, men vi hann höra två låtar av en skitcool "gypsy-orkester". Alla ställen gör det här, stänger tidigt, vilket är vansinnigt irriterande.

Jag tror Em vill att jag tillägger att hon spänner ut magen, faktiskt.

Min guldkimono och jag på sky-baren

Vi har också besökt Elephant Room, som är ett jazz-ställe (jag saknade dock cocktails, trots att jag är en ölälskare) samt en sky bar där det blåste mycket, fast på ett trevligt sätt. Samma dag besökte vi också några vintageaffärer och jag köpte en finfin guldkimono (guld alltså!), en röd, något kokett, 60-talsklänning samt en vinröd ullkavajjacka som min far tyckte såg ut som en pickolojacka då jag visade den visa Skype, men det tycker inte jag. Allt mycket smakfullt, om jag får säga det själv, och det får jag ju.

Så, jag tror att det var hela rampelidodidodandejen. Återkom gärna! Och bry dig lite!

Peace!

Bry dig om oss, please, och om andra gaypersoner som faktiskt pussas med fara för sitt liv!

The gay people

Tittut, allihopa everybody! 

Det här är vår ride för några dagar, eftersom vi fraktar skrot och skräp och annat smått och gott på vårt feta flak. Vi hjälper Ems far att städa deras trädgård som varit belamrad med köksrenoveringssaker, eftersom vi har blivit beviljade tillstånd att ha mitt birthday party i deras trädgård kvällen före min födelsedag, alltså nu på lördag. Kommer bli så freakin' swell! Vi ska ha ballonger, en tårta med frosting och BBQ. Förhoppningsvis också en keg med öl. Det enda som fattas är min älskade syster. Första födelsedagen utan henne. Konstigt! yr.no förutspår 19 grader celsius och sol, så jag hoppas det blir 22! Ska vara varmt från och med tisdag nu, vilket känns förnämligt. 


Det har varit Valentine's Day och då tog Emily med mig ut på middag på en supermysig mexikansk restaurang. Den finns i vad som ser ut som en liten vit trävilla med en trädgård på framsidan, med träd med ljusslingor i (självklart) och små bord under. Vi skulle suttit ute om det inte var för att det var en smula kylslaget på kvällskvisten. Maten var sådär, liksom vår servitris, men sällskapet var ju ypperligt.


Sen gick vi till en gaybar dagen till ära, som heter Cheer up Charlie's. Jag tycker att rätt ska vara rätt så jag frågade när vi kom in om det faktikst var en gaybar vi kommit till. - Gayfriendly, löd svaret.
 - Är du åtminstone gay? frågade jag bartendern. Nä, det var han ju inte, men han försäkrade att de uppskattade gay people på stället. Lite besviken var jag allt, en bög med ett sånt digert skägg hade suttit fint på maten, men fair enough, vi var ju välkomna i alla fall, min ädla dam och jag.

Shiny happy people smiling

Jo, jag är alltså gay. Lesbisk. Bisexuell. Flata. Jag har varit tillsammans med killar och trivts bra med det, men nu har jag hittat Em, eller så har hon hittat mig, och det känns alldeles och fullt naturligt. Hon är väldigt vacker och klok. När jag skriker, vilket jag gör ibland för jag har ett sånt fasligt humör, så håller hon sig lugn. Hon kör som en gud, för det får hon lov till här i staterna. Att köra överhuvudtaget menar jag. Hon är ett språkgeni och pratar göteborgska fastän hon bara bott i Sverige i cirkus sex år. Hon är lite blyg, men ändå väldigt social. Hon kan så många saker som inte jag kan, typ spanska, dyka, vad olika sladdar till en dator heter. Och så gillar hon djur, vilket jag uppskattar, även om jag själv är skeptisk till lurvigheter i verkligheten (på youtube, bring them on!). Hennes föräldrar har tre hundar och tre katter hemma, varav en har cancer, en är blind och en är totalt folkskygg fastän hon är en vakthund. Ems föräldrar är väldigt snälla mot mig och jag tror verkligen de gillar mig, men de har ändå inte helt fattat vår grej. Att vi är kära i varandra, deras dotter och jag. Det är för övrigt många som inte har fattat grejen.


Nej, Em är inte killen i vårt förhållande. Hon är tjejen. Jag är tjejen. Det är det som är meningen liksom. Inga män. Att människor gärna vill sortera mig och min flickvän i ett manligt och ett kvinnligt fack visar bara på hur stark heteronormen är, liksom den patriarkala. En kvinna behöver en man för att bli hel, annars är hon bara det andra könet (det är hon förvisso oavsett). En del har letat efter sidor hos Emily som skulle visa på att hon är mer manlig än vad jag är. Typ att hon inte är lika klädintresserad, att hon inte kan sy (vilket jag inte heller kan, men gör det ändå), att hon inte bär högklackat osv. Hon är bra på att simma, på fotboll, basket, på datorer etc och därför måste hon ju vara mannen, för det är manliga egenskaper. Näe, det måste hon inte. Det är inte manliga egenskaper, det är vad vi i västvärlden tror är manliga egenskaper. Något vi lär våra barn och varandra om genom en process som kallas socialisering. Emily är kvinna, punkt slut. Hon och jag är ganska trötta på att folk påpekar att "det ser ju ut så" i samhället. Flator är ju manhaftiga, åtminstone en av dem och bögar, visst är det väl alltid en av dem som bär kjolen. Mossigt! 


Vi möter många olika slags fördomar. Folk stirrar, även i Göteborg, och en del stelnar till när jag nämner något om min flickvän. De blir lite svarta i blicken fast de ler och försöker hålla sig lugna, men jag kan nästan höra hur hjärtat slår. Det är ganska ansträngande att inte veta hur någon kommer att reagera om jag berättar att jag är gay. Många blir bara glada och känner sig lite nöjda med att få visa hur öppna och härliga de är som accepterar mig. Att jag är gay gör mig ibland till en intressant, kanske till och med intelligent person. Det kan också kännas lite drygt, när jag tänker efter, även om det är trevligt att känna någon annans glädje emot en. Jag ser inte speciellt gay ut, har jag fått berättat för mig många gånger (och jag ser det nog så själv om man nu egentligen kan göra det) och får inte speciellt mycket uppmärksamhet från tjejer. Så när jag berättar att jag är gay så blir många alltså väldigt förvånande (och förfärade?/förtjusta?). Människor respekterar dessutom inte vår relation på samma sätt som man respekterar heterosexuell sådan. Om någon stöter på ex Em och hon berättar att hon har flickvän så fortsätter personen, glad i hågen, som om att jag inte fanns. Detta händer inte bara här utan även i Sverige. Superirriterande, men man orkar inte ta striden varje gång.


Alltså, själv är jag också fördomsfull. Om någon berättar att han (eller i synnerhet) hon är gay så blir jag genast mer positivt inställd till hen. I mitt fall tror jag att det beror på att jag då kan känna att vi har något gemensamt. Dilemmat, utsattheten, gayvärlden, familjen etc. Hen är en av oss, jag är en av dem. Det är därför så skönt att besöka gayställen eller umgås med andra gaypar/gaysinglar för då kan man få befinna sig i sin egna norm och dessutom kritisera heteronormen och alla orättvisor som följer med den (vilket man såklart kan göra även tillsammans med heteromänniskor, men det blir inte samma sak).


Hur kom hon på det här då, undrar kanske du. Jaa... jag tror att jag alltid har varit gay (bi?), men att jag inte har accepterat den sidan hos mig själv förrän jag började arbeta i ateljén. Tidigare så har jag varit attraherad av tjejer, men har mest tänkt att det är antingen en skojig grej, typ ett skämt, eller en estetisk grej, typ blommor är vackra, göteborgs hamnkranar är vackra, kvinnor är vackra. Men, alltså, när jag började arbeta i ateljén, lärde jag känna olika underbara människor som visade mig en annan slags norm än den heterosexuella, popkulturella. Att vara gay kan vara ett liv också, mitt liv. Det behöver inte vara de andra. Så man kan nästan säga att jag bestämde mig för att lära känna mig själv på det sättet. Och nu är jag tillsammans med Emily. Och tillfreds!


Hur är det att vara gay and merry in Texas då? Jag är kanske inte rätt person att svara på det, för jag har bara varit här en månad och om ytterligare två åker jag hem till gamla Götlaborg där det är mer chill (fast ändå inte tillräckligt!). Men jag känner i alla fall att det är hyfsat lugnt att vara öppet gay här, åtminstone i min ställning som turist och kvinna. Är du amerikansk medborgare i södern, man och är öppet gay är det svårare. Är du dessutom en mexikansk, fattig och handikappad man så är du screwed. I alla fall, det går ganska bra för mig att vara gay här, om jag kan bortse från den diskriminering som gaypersoner som faktiskt bor här möter. Att de inte äger några som helst rättigheter i förhållande till sin relation. Ett gaypar får inte gifta sig, adoptera ett "nytt" eller varandras barn, får inte ha sex, får inte tillträde till sjukhuset om partnern blir sjuk (om inte övriga familjen tillåter det). Har man gift sig i en annan stat och har barn tillsammans så blir man inte accepterad som gift i Texas, alltså har man fortfarande inga rättigheter. Du kan således inte bo i Texas, åka till New Jersey och gifta dig, adoptera ett barn i Californien och sen åka tillbaka till Austin för att bosätta dig och fortfarande ha kvar alla de rättigheter som du kämpat för via andra stater. Och så vidare.


Förutom att det i princip är olagligt att vara gay (dvs man har inga rättigheter) så kan det vara riskfyllt i förhållande till andra medborgare. Det finns en del barer och liknande mötesplatser som är bra, men många som jobbat på dem har blivit attackerade efter att de har stängt baren själva, av människor som tycker att de arbetar på ett ogudaktigt ställe. Texas är konservativt, även om det är mer chill i Austin. Det är som sagt, liksom i Sverige, lättare för tjejer att vara öppet gay, på grund av till exempel porrindustrin samt att kvinnor upplevs som mindre hotande. Jag känner att jag bara får bestämma mig för att strunta i om folk stirrar, för det gör de i Göteborg med, så jag pussar på Emily ändå och jag håller hennes hand när jag vill, nästan. Ibland kan det kännas obehagligt, utan att det går att riktigt sätta fingret på varför, så då gör vi inget väsen av att vi är ett par. Ibland går ens egen säkerhet före att ta fighten.


Jisses, detta blev långt. Men ännu inte helt slut. Först kommer en snabb resumé av vad som hänt senaste tiden.


Förra lördagen kom Ems Brian m fl hem till oss och drack bärs i vår borg. När vi tyckte att vi ville ha ännu mer öl åkte vi till ett bowlingställe (The Highball) och fortsatte där. Jag blev ganska tankad, som kidsen säger, vilket jag inte var ensam om. Där träffade jag två glada lirare, Mike och Keith, som bar cowboyhatt, gillade att skjuta djur med någon av deras otaliga gevär och slänga ner dem i frysen för att sedan eventuellt smaska på. De ville absolut bjuda på en shot, eftersom att jag var svensk. De beställde Jägermeister, eftersom det är svenskt (!) och öste på. Vidare så undrade de vad jag gjorde i Austin och jag berättade att jag hälsade på min flickväns familj och vänner. De ville genast att jag skulle hämta Em så hon kunde shotta med oss. Eftersom hon körde bil, samt tyckte att cowbojsarna var lameass, uppskattade hon inte upptåget utan gav bort sin shot till random människa. Snubben till höger tyckte att jag skulle ge honom en kyss, eftersom det är vad svenskar gör när de kommer till Texas, men jag tyckte not so much. Why? För att jag har flickvän (och för att du är en skitful, gammal cowbojsare som älskar George Gubbelve). Men dåså, tyckte han, då gör det ju inget. Återigen, det här med bristen på respekt för gaypar. Bortsett från det mötet så var kvällen fasligt lyckad!


På söndagen var vi på en ranchrestaurang, tillsammans med hela stora familjen, en bit utanför Austin åt åt en jävla massa grillat kött. Salt Lick heter det. Kul ställe med god lemonade, men jag var sjukt bakis så min sociala förmåga var låg. Well...


På måndagen spelade vi gratis biljard med undersköna Emma och Lauren. Gratis plus billig öl. Tyvärr sved det ändå för jag och Em förlorade en hel del. Svinkul i alla fall, så det får nog bli en återkommande grej, eftersom det dessutom var på cykelavstånd (livsfarligt) från vår borg.


På tisdagen var vi på en musikal, Em och jag, som handlade om en dysfunktionell familj, med en mamma som förlorat sin son och som var manodeprisiv och schizofren. Svängigt! När jag skulle köpa en lemonade i pausen för att råda bot på min flera dagar långa baksmälla så visade det sig vara nån slags alkoläsk. Jävla skit, det var tungt det.


På onsdagen var det strålande sol. Vi åkte och köpte en 10 dollarsglass samt shoppade vintage. En svincool väst a la indian, samt gick på Laurens bands spelning (grymma: Follow that Bird heter de) och drack öl. Det var meget fabulöst alltiohop och görtrevligt! Sommarväder, som en kväll i juli i Sverige, på Jorden, i universum! Ett par tjejer sålde kläder ute på bakgården vid baren så jag köpte en jacka för bara 15 dollar (bär den längst upp i detta inlägg), en vit amish-aktig klänning för 6 dollar (gratis!) och en blommig morgonkimonorock som jag minsann tänker använda som tröja för endast 2 dollares. Det gjorde mig lycklig att få konsumera på ett sådant miljöriktigt sätt!


På torsdagen pluggade vi sådär duktigt och på kvällen åkte vi till Ems vän Kate och hängde på hennes porch och drack... öl! Jättemysigt, hon är en härlig människa som faller mig så perfekt i smaken! Dessutom har hon en dotter som heter.... GEORGIA ROSE! Är det inte bara för bra? Som en stor svart kvinna, någonstans i amerikanska södern, ståendes på en porch veranda, med ett krämvitt förkläde kring sin tjocka mage, ropades på de rullstolsburna, hemlösa stackarna som härjar i trädgården, utskänkandes lemonad. Georgia Roses egenhändigt tillverkade fantastiska lemonad. Så känner i alla fall jag.

Fina Lauren och fina Emma på White Horse

Igår var det vårdugnad, jag och Em städade alltså som sagt Ems pärons trädgård. På kvällen åkte vi och tittade på diverse konstutställningar tillsammans med Lauren och Emma m fl och sen drack vi öl på en countrybar, White Horse, där ett hårigt band spelade countrymusik. Vi spelade även en match pool biljard, vi vann nästan, men sen förlorade vi i alla fall, vilket var ganska jobbigt. Men kvällen var trots allt riktigt kalasig!


Idag har jag varit en smula ganska bakis och ikväll ska vi nog käka middag någonstans i Hyde Park (där vi bor) med Ems gymnasiekompis Ginny!


That's it folks!


Love and peace out!

Kulörta ljus och freaks

Nu, kära allihopa everybody, ska tant Tove berätta för er om ljusen. De är kulörta och de hänger och pryder sin plats nästan vart man än kollar. Jag är av den uppfattningen att det mesta i livet blir lite mer nöjsamt om man bara på situationen fäster en slinga med kulörta ljus. Här i Austin älskar de sina ljusslingor. De sitter på food trailersena, barerna, balkongerna, längs med gatorna, på caféerna osv. Speciellt klädsamt blir det när de ackompanjeras av palmer. Det känns nästan som att man är utomlands eller nåt.



I helgen så har följande skett:

Brian i bandet Hello Caller

- Tillsammans med kära Colby begav vi oss i fredags till Emilys Brians spelning, Hello Caller, på Liberty, vilket tydligen ska vara ett halvflådigt ställe. Fastän att döma av klientelet så var det sådär stiligt, tycker jag. Bakåtvända kepsar (inga cowboyhattar men) korta kjolar och cowboyboots, joggingskor och så vidare. En del hade iofs svidat upp sig i kavaj med bröstservett och Texasslitna jeans, där de stod och klagade över det lilla politiska inlägg som Emilys Brian försökte sig på (ang Occupy Austin/Wall Street-anhängare som vid tidpunkten för Hello Callers scenentrande fördes bort från The Capitol av polis.) Det märkligaste under kvällen var två bros från Emilys gymnasietid som klängde obscent mycket på henne och betedde sig allmänt brötigt, typ "Vi äger stället och vi är så feta med våra fula skjortor och kavajer och Emily I love you, you're the best och I don't understand what you europeans are saying" - fuck off, freaks alltså! Höll på att ge dem en smäll med mina kryckor. Musik bjöds även ifrån förmågan Shakey Grave som faktiskt låter nästan exakt precis som The Tallest Man on Earth. Colby var så snäll och talade om detta för honom efteråt, men det gillade han tydligen inte. Plus ett band som heter Boy. Samtliga helt okej. Kvällen slutade med efterhäng i vårt crib utan bros eller dudes, tillsammans med Colby och Josh.

- På lördagsmorgonen (fast typ halv två på eftermiddagen) avgick Lisas flyg och mitt i vårt avskedskalas på flygplatsen kom en charmerande vakt och bad oss flytta på oss. Det kändes sorgligt. Att hon åkte. Vi tröstade oss med att åka till Good Will och köpa varsin billig vit skjorta. Emilys var lyckad, men jag måste tyvärr medge att min fulsnygga dito mest ser ut som en vit kockjacka. Kanske kan piffa till den på nåt vis, känns surt att det ska vara bortkastade dollar eftersom JÄVLA CSN ENVISAS MED ATT GE MIG HALVT STUDIEMEDEL jävla fan! Enerverande.

- På lördagskvällen var vi fortfarande bakis, men åkte ändå på Emilys brors bands spelning i en studio med.... KULÖRTA LAMPOR! Och.... KEG BEER! Jädra trevligt, min första keg! Banden var också bra, även om vissa bandmedlemmar var sura och trumpna och inte ville spela egentligen. Band nummer två i ordningen var (om man får säga så när det är inom familjen osv) ännu bättre än Emilys brors band.

- Igår, söndag, var det superbowlfinal på tv, Madonna underhöll, och vi bjöds på BBQ hemma hos Emilys goda päron. Det kändes amerikanskt. Vi hann även med att besöka ett bageri och äta en lemon marengue cupcake, en salty caramel chocholate shortbread cup och en raspberry truffle chocholate mini cup. Emily fick ett hårstrå också, i sitt kaffe. Sen mådde jag illa. Vi försökte även plugga på ett alldeles förtjusande café som heter Spider House, men musiken var lika hög som på en club så vi fick ge upp den idén, jävla skit. När vi inte behöver plugga samtidigt kommer vi definitivt att återkomma till detta fina ställe som har, vadå? Jo, KULÖRTA LAMPOR!

Spider House

Food trailers

Hello allihopa everybody!

Lisa har anlänt!

Idag ska det bland annat handla om mat food. Och trailers. Food trailers. De finns ganska mycket överallt och de är underbart skabbiga. Vissa är blanka och fint polerade och vissa är enbart skabbiga och vissa är roliga och vissa är inte så roliga. Men maten alltså, den är angenäm. Som Colby så fint påpekade, det känns som att hela Austin är en festival. Som att vi sitter och bärsar och smaskar på en festival. Så, Colby är alltså här nu, från Norrland, fast New York, kom hit för några dagar sedan och vi har hunnit med en hel massa bus och kul. Plaskat i en damm, käkat deep pan pizza pie och cup cakes.

Igår så
- solade vi på en filt,
- badade vi i en pool som inte var vår fast vi lånade den,
- åt vi på en veg/veganrestaurang och det var ganska gott, men riset var inte tillräckligt kokt.
- drack vi bärs på två olika ställen, det andra med mycket folk och food trailers, det första med mindre folk och inga trailers. Fast båda hade lampslingor som hängde och prydde sin plats lite här och där.
- kollade vi på klipp från Skilda Världar. 

Lisa får helt enkelt ställa upp på det här med fotografier.

Idag så
- har vi kollat på Colbys speciella resa genom Staterna,
- har vi kollat på kartor för att se hur långt det är mellan olika städer och Austin, för att vi vill åka dit och hälsa på,
- har vi käkat bamsegod taco från en mexikansk food trailer
- samt cruisat runt en smula i vår feta ride som vi lånat av Emilys bror.


- Ikväll ska vi på First Thursday och kanske inte dricka så jättemycket bärs, för jag fick lite nog igår.

Foten, sjuka saker och tjockisar

Hello allihopa everybody!

Tjockisarna, det är jag och Emily. Fast mest jag. Detta är inte bara The Land of the Free, utan också The Land of the Cookies! Jag älskar dem! De är många, vackra, stora, fettiga och så in i helvete söta. Cup cakes, brownies, lemon curd cakes, lemon tarts och så vidare i oändlighet.

Jag tänkte att jag skulle balansera upp min kakkonsumtion (och generellt konsumerandet av socker i form av corn syrup, som finns i allt från korv till frukostflingor) med lite motion, typ jogging. Vad händer? Jo, jag ramlar, för det är mörkt och i USA har inte ens de lyxigaste av kvarter rimlig standard på sina vägar, så jag trampar ner i ett hål och ramlar. Det har gått sönder på knät och på händerna och ena foten är hårt stukad. Jo, alltså, jag har faktiskt stukat foten! Jo, vi åker bil jämt (det är en annan sak: ALLA BILAR, DET ÄR HELT SJUKT!!!), men jag lyckades ändå. Får dock en massa cred av mina fellow americans för att jag orkar hoppa upp för diverse trappor med mina kryckor och Emily härjar runt för att mitt liv ska bli drägligt så jag har det ganska bra.

Nåväl, problemen. Jag vill ju gärna rada upp dem här så att jag får dem ur systemet:

- Bilarna. Vad är grejen? Överallt, monsterbilar, trucks och ett fåtal vanliga, mer sympatiska diton. Men varför? Allt är anpassat efter bilarna. Utanför ett gäng fina restauranger och en angenäm bio finner vi, vadå? Jo, en jätteparkering och en motorvägsliknande väg som för tankarna till Rusta och ICA Maxi snarare än mys-mys-och-unna-sig-lite-lyx-lyx. Det är bedrövligt! Plus, folk kör när de är fulla. Till och med Emilys gymnasiekompis, i övrigt vettig tjej, satte sig i bilen och tänkte köra hem oss fastän hon knappt kunde stå upp. Nej tack, sa vi.

- Språket. Engelska kan jag, det vet jag. Har pluggat sedan andra klass, men ändå är det skitsvårt. De har en speciell dialekt här och artikulering vet jag inte om någon har hört talas om. Jag blir sömnig av att försöka hänga med. Och ungdomen sen! De använder sånt där slangspråk. Och ibland ironi (som jag egentligen är mästare på, men inte tycks behärska här). Det är lite uppochner, det mesta. Till och med månen. Det blir bättre med tiden dock... Alltså, inte månen utan mina språkkunskaper.

- Lokalsinnet. Jag hittar inte! Det ska tydligen vara logiskt uppbyggt, men jag hittar inte. Nu har jag pluggat en karta, så nu vet jag att vi bor där vi bor, men sen vet jag inte så mycket mer. Det finns down town och Pemberly och Hyde Park (där bor jag) och west och east och säkert nåt north. Att jag stukat foten gör det svårare att ta sig runt, typ cykla, vilket annars hade underlättat. Jag ger det tre dagar till, sen kan jag nog sätta ner foten när jag håller i kryckorna. Det blir också bättre med tiden.

- Filmfestivalen. Jag missar den, punkt.

- Kvinnosynen. Förkastlig och patetisk, jag återkommer. Liksom utnyttjandet av mexikanare och andra invandrare.

- Corn syrup. Finns i allt, det smakar fan och det gör miljoner amerikaner tjocka, för det är så billigt.

- Synen på homosexuella och politik generellt. Mycket konservativt, även om Austin påstås vara annorlunda. Jag återkommer i frågan.

- Skorna inomhus. Äckligt!

- Slutligen, man får inte ha med sig sitt gevär in på barerna här. Jag tycker det är lite fisigt, för de kostar ju ändå en slant. Kanske kan man stämma nån, jag vet inte...

 Men i övrigt är det kickass! Ganska varmt, ibland dryga 20 grader och soligt, fast idag ganska kallt - jacka på. Ölen är billig och barerna är härligt skitfula! En del har på sig cowboyhatt och menar det. Det är fint på nåt sätt! Ikväll kommer Lisa från Umeå (fast Brooklyn) och hälsar på så då får jag nån mer att dricka öl med. (Emily kör och kan därför inte dricka, för vi är svenskar och vi gör inte sånt där).

Sen finns det massor av fantastiska hus här, med prima utsmyckningar på. Husen ser lite ut som kolonistugor, i roliga färger, men mycket större.

Det bästa av allt är att jag fått träffa Ems familj och se var hon kommer ifrån. Svårt att tro att det är här hon vuxit upp, men hon påstår i alla fall att det är så. Jag har även hittat vissa foton som styrker att hon faktiskt tillbringat sina unga år här. Ändå, märkligt!

Folk är generellt väldigt trevliga här. Jag älskar att prata med främlingar, typ tanter i affären, så det passar mig ypperligt! De tycker att det är skitballt att jag är från Zürich eller Stockholm eller nåt och de har minsann varit i Amsterdam också. Mina kryckor är tydligen en riktig ice breaker också, många tummar upp och heja på mig som är så duktig och stackars mig då and what happend? After just one week? What an introduction, haha! Welcome! Känns nästan lite flådigt.

Och Emilys vänner här är så rara och glada! Jag tror att jag törs säga att jag trivs!

Later alligator!