Tänk alla ni som vågade! Samhället är så hårt knutet till
normer och sociala föreställningar om vad som får lov att finnas. Normalt,
normalt, normalt! Tänk vad viktigt det var och är att vara normal! Till och med
som litet barn lär man sig vem man får lov att vara. Tänk att ni vågade! Komma
ut.
Jag minns ett samtal mellan en kompis och hennes kompis och
mig själv, i tio-, elvaårsåldern. Vad är äckligast? Att vara lesbisk eller att
vara bög? Bög helt klart, sa jag och min kompis. Två killar tillsammans,
äckligt! Kompis nummer två tyckte att det var helt självklart att två tjejer
tillsammans var det absolut äckligaste, vilket vi båda andra inte alls kunde
förstå. Jag minns att det samtidigt dök upp för min inre syn en bild av mig
själv, hand i hand med en tjej, glada och vackra, sol i håret. Haha, nej men
gud så tokigt! Nej, två tjejer tillsammans, det var ju äckligt! Okej, två
tjejer är värst, höll jag med.
Jag undrar vad som hade kunnat bli av mig om jag inte varje
gång sådana lyckliga tankar dök upp sköt undan dem och skrattade åt dem. (Och
undrar vad det skulle kunna bli av alla million moms i USA om de bara tillät
sig sluta motarbeta mänskliga rättigheter i moralens namn.) Sådan hemsk självmobbning! Att jag inte ens tillät mig själv att tänka
tanken. Den kanske inte hade behövt leda någonstans över huvud taget, jag
kanske hade fortsatt att vara ett heterosexuellt barn och en heterosexuell
tonåring, men jag kunde väl i alla fall få ha behållit den? Tanken. Jag vågade
inte; inte ens bara alldeles för mig själv.
Nu är det HBTQ-vecka i Göteborg. Underbara flaggor överallt i hela staden. På bussar,
spårvagnar, kyrkor, torg, längs gatorna. Jag är nu näst intill blind för allt
utom kärleken. Tänk att vi får lov att synas! Hallelujah! Det är ett sätt att normalisera;
att hissa pride-flaggorna över hela stan. Om nu att normalisera är målet.
Normal, normal, normal. Bah! Men i alla fall, är det inte ganska fantastiskt i
sin självklarhet? När rasismen tar ett allt hårdare (stryp)grepp på Europa och
världen är det så härligt och inte nog skattat att, inte bara acceptansen utan även, kärleken till alla
människor hyllas. I Ryssland och Ukraina och Azerbajdzjan och många, många fler länder
drar homohatet fram, tillsammans med hatet mot judar, muslimer, romer,
handikappade, oliktänkande. Det är otäckt och var är den vanliga människans högljudda protester mot de här hoten? Jag förbluffas över youtube-kommentarer och debattinlägg
och motstånd och motstånd mot människor som bara vill leva sina liv och som
vill att alla andra ska få göra det också. Tack, f.d.(?) bögknackarstaden Göteborg,
för att du skriker kärlek! Skrik ännu högre!
Jag är så glad över att jag fann henne och tog henne i
handen, mitt lilla barn som jag vänt ryggen åt och skämtat bort under
uppväxten. Och att jag fann henne, Emily, som visade mig livet! Tänk att jag
vågade och att det inte ens kändes som att jag vågade, för att det inte var
något som behövde vågas längre. Det bara var så och det var nästan bara enkelt
och roligt! Och det bara är så. Alla
ni som vågade från början, fortsätt simma, färggranna stim! Och hjälp dem som
ännu inte har kunnat! Komma ut.