Foten, sjuka saker och tjockisar

Hello allihopa everybody!

Tjockisarna, det är jag och Emily. Fast mest jag. Detta är inte bara The Land of the Free, utan också The Land of the Cookies! Jag älskar dem! De är många, vackra, stora, fettiga och så in i helvete söta. Cup cakes, brownies, lemon curd cakes, lemon tarts och så vidare i oändlighet.

Jag tänkte att jag skulle balansera upp min kakkonsumtion (och generellt konsumerandet av socker i form av corn syrup, som finns i allt från korv till frukostflingor) med lite motion, typ jogging. Vad händer? Jo, jag ramlar, för det är mörkt och i USA har inte ens de lyxigaste av kvarter rimlig standard på sina vägar, så jag trampar ner i ett hål och ramlar. Det har gått sönder på knät och på händerna och ena foten är hårt stukad. Jo, alltså, jag har faktiskt stukat foten! Jo, vi åker bil jämt (det är en annan sak: ALLA BILAR, DET ÄR HELT SJUKT!!!), men jag lyckades ändå. Får dock en massa cred av mina fellow americans för att jag orkar hoppa upp för diverse trappor med mina kryckor och Emily härjar runt för att mitt liv ska bli drägligt så jag har det ganska bra.

Nåväl, problemen. Jag vill ju gärna rada upp dem här så att jag får dem ur systemet:

- Bilarna. Vad är grejen? Överallt, monsterbilar, trucks och ett fåtal vanliga, mer sympatiska diton. Men varför? Allt är anpassat efter bilarna. Utanför ett gäng fina restauranger och en angenäm bio finner vi, vadå? Jo, en jätteparkering och en motorvägsliknande väg som för tankarna till Rusta och ICA Maxi snarare än mys-mys-och-unna-sig-lite-lyx-lyx. Det är bedrövligt! Plus, folk kör när de är fulla. Till och med Emilys gymnasiekompis, i övrigt vettig tjej, satte sig i bilen och tänkte köra hem oss fastän hon knappt kunde stå upp. Nej tack, sa vi.

- Språket. Engelska kan jag, det vet jag. Har pluggat sedan andra klass, men ändå är det skitsvårt. De har en speciell dialekt här och artikulering vet jag inte om någon har hört talas om. Jag blir sömnig av att försöka hänga med. Och ungdomen sen! De använder sånt där slangspråk. Och ibland ironi (som jag egentligen är mästare på, men inte tycks behärska här). Det är lite uppochner, det mesta. Till och med månen. Det blir bättre med tiden dock... Alltså, inte månen utan mina språkkunskaper.

- Lokalsinnet. Jag hittar inte! Det ska tydligen vara logiskt uppbyggt, men jag hittar inte. Nu har jag pluggat en karta, så nu vet jag att vi bor där vi bor, men sen vet jag inte så mycket mer. Det finns down town och Pemberly och Hyde Park (där bor jag) och west och east och säkert nåt north. Att jag stukat foten gör det svårare att ta sig runt, typ cykla, vilket annars hade underlättat. Jag ger det tre dagar till, sen kan jag nog sätta ner foten när jag håller i kryckorna. Det blir också bättre med tiden.

- Filmfestivalen. Jag missar den, punkt.

- Kvinnosynen. Förkastlig och patetisk, jag återkommer. Liksom utnyttjandet av mexikanare och andra invandrare.

- Corn syrup. Finns i allt, det smakar fan och det gör miljoner amerikaner tjocka, för det är så billigt.

- Synen på homosexuella och politik generellt. Mycket konservativt, även om Austin påstås vara annorlunda. Jag återkommer i frågan.

- Skorna inomhus. Äckligt!

- Slutligen, man får inte ha med sig sitt gevär in på barerna här. Jag tycker det är lite fisigt, för de kostar ju ändå en slant. Kanske kan man stämma nån, jag vet inte...

 Men i övrigt är det kickass! Ganska varmt, ibland dryga 20 grader och soligt, fast idag ganska kallt - jacka på. Ölen är billig och barerna är härligt skitfula! En del har på sig cowboyhatt och menar det. Det är fint på nåt sätt! Ikväll kommer Lisa från Umeå (fast Brooklyn) och hälsar på så då får jag nån mer att dricka öl med. (Emily kör och kan därför inte dricka, för vi är svenskar och vi gör inte sånt där).

Sen finns det massor av fantastiska hus här, med prima utsmyckningar på. Husen ser lite ut som kolonistugor, i roliga färger, men mycket större.

Det bästa av allt är att jag fått träffa Ems familj och se var hon kommer ifrån. Svårt att tro att det är här hon vuxit upp, men hon påstår i alla fall att det är så. Jag har även hittat vissa foton som styrker att hon faktiskt tillbringat sina unga år här. Ändå, märkligt!

Folk är generellt väldigt trevliga här. Jag älskar att prata med främlingar, typ tanter i affären, så det passar mig ypperligt! De tycker att det är skitballt att jag är från Zürich eller Stockholm eller nåt och de har minsann varit i Amsterdam också. Mina kryckor är tydligen en riktig ice breaker också, många tummar upp och heja på mig som är så duktig och stackars mig då and what happend? After just one week? What an introduction, haha! Welcome! Känns nästan lite flådigt.

Och Emilys vänner här är så rara och glada! Jag tror att jag törs säga att jag trivs!

Later alligator!