Att komma ut!

Tänk alla ni som vågade! Samhället är så hårt knutet till normer och sociala föreställningar om vad som får lov att finnas. Normalt, normalt, normalt! Tänk vad viktigt det var och är att vara normal! Till och med som litet barn lär man sig vem man får lov att vara. Tänk att ni vågade! Komma ut.

Jag minns ett samtal mellan en kompis och hennes kompis och mig själv, i tio-, elvaårsåldern. Vad är äckligast? Att vara lesbisk eller att vara bög? Bög helt klart, sa jag och min kompis. Två killar tillsammans, äckligt! Kompis nummer två tyckte att det var helt självklart att två tjejer tillsammans var det absolut äckligaste, vilket vi båda andra inte alls kunde förstå. Jag minns att det samtidigt dök upp för min inre syn en bild av mig själv, hand i hand med en tjej, glada och vackra, sol i håret. Haha, nej men gud så tokigt! Nej, två tjejer tillsammans, det var ju äckligt! Okej, två tjejer är värst, höll jag med. 

Jag undrar vad som hade kunnat bli av mig om jag inte varje gång sådana lyckliga tankar dök upp sköt undan dem och skrattade åt dem. (Och undrar vad det skulle kunna bli av alla million moms i USA om de bara tillät sig sluta motarbeta mänskliga rättigheter i moralens namn.) Sådan hemsk självmobbning! Att jag inte ens tillät mig själv att tänka tanken. Den kanske inte hade behövt leda någonstans över huvud taget, jag kanske hade fortsatt att vara ett heterosexuellt barn och en heterosexuell tonåring, men jag kunde väl i alla fall få ha behållit den? Tanken. Jag vågade inte; inte ens bara alldeles för mig själv.

Nu är det HBTQ-vecka i Göteborg.  Underbara flaggor överallt i hela staden. På bussar, spårvagnar, kyrkor, torg, längs gatorna. Jag är nu näst intill blind för allt utom kärleken. Tänk att vi får lov att synas! Hallelujah! Det är ett sätt att normalisera; att hissa pride-flaggorna över hela stan. Om nu att normalisera är målet. Normal, normal, normal. Bah! Men i alla fall, är det inte ganska fantastiskt i sin självklarhet? När rasismen tar ett allt hårdare (stryp)grepp på Europa och världen är det så härligt och inte nog skattat att, inte bara acceptansen utan även, kärleken till alla människor hyllas. I Ryssland och Ukraina och Azerbajdzjan och många, många fler länder drar homohatet fram, tillsammans med hatet mot judar, muslimer, romer, handikappade, oliktänkande. Det är otäckt och var är den vanliga människans högljudda protester mot de här hoten? Jag förbluffas över youtube-kommentarer och debattinlägg och motstånd och motstånd mot människor som bara vill leva sina liv och som vill att alla andra ska få göra det också. Tack, f.d.(?) bögknackarstaden Göteborg, för att du skriker kärlek! Skrik ännu högre! 

Jag är så glad över att jag fann henne och tog henne i handen, mitt lilla barn som jag vänt ryggen åt och skämtat bort under uppväxten. Och att jag fann henne, Emily, som visade mig livet! Tänk att jag vågade och att det inte ens kändes som att jag vågade, för att det inte var något som behövde vågas längre. Det bara var så och det var nästan bara enkelt och roligt! Och det bara är så. Alla ni som vågade från början, fortsätt simma, färggranna stim! Och hjälp dem som ännu inte har kunnat! Komma ut.